När japanerna invaderade Shanghai 1942 blev tillvaron osäker för utlänningarna. De länder som var i krig med Japan/Tyskland fick se sina medborgare deporterade. Sverige var ju neutralt och svenskarna klarade sig genom att markera sina bostäder och kontor med svenska flaggor. Konsulatet som fram till öppnandet av ett ambassadkansli i Chongqing 1944 även var svensk ambassad gav ut skyddspass som nedanstående, till anställda vid Ekman Foreign Agencies, till svenskar.
Situationen var mer komplicerad för våra skandinaviska bröder, danskar och norrmän, som ju formellt var i krig. Det verkar dock som om alla klarade sig genom att kapaciteten i interneringslägren bara räckte för amerikaner, engelsmän och liknande stormakter.
Shanghai déjà-vu
Efter nära 4 år kom vi tillbaka till Shanghai i juni 2023, Anita och jag. Nu för att leda en kurs på Shanghai University för MBA-studenter. Jag trodde inte jag skulle få en inbjudan komma tillbaka och visste heller inte om jag skulle ta risken att fastna i någon hälsokontroll eller bli stoppad i någon politisk kontroll. Allt gick dock bra.
Kusen på universitetet om företagens samhällsansvar och om affärsetik skall jag rapportera om på mitt företags hemsida www.newcontext.se, men först när jag läst alla studenternas uppsatser, vilket lär bli vid månadsskiftet juni/juli.
Här följer några intryck från den stad som jag länge kände som mitt andra hem. Vi arbetade, jag på konsulatet och min hustru på Business Sweden i Shanghai.
8 år i Shanghai blev det och om man lägger till nästan lika många år i Hongkong, Taipei och Peking så var detta en stor del av vårt liv. Det resulterade bland annat i några böcker om den svenska kolonin i Shanghai (Shanghai. Svenskars liv & öden 1847–2012 och Bland affärsmän och sjömän i det gamla Shanghai) och en ny bok om svenska företag i Kina (Det förflutna var ljust, framtiden oviss). Många har skrivit om Kina och en del om svenska företag och kanske något om Shanghai men jag är nöjd med att jag i mina böcker försökte komma nära sanningen, bortom tomt skryt om Sverige, Kina eller svenska företag.
Många svenskar hade också en förkärlek till den europeiska historien i Shanghai och den mäktiga arkitektur som föddes vid The Bund men också återspeglades i de många eleganta villorna som utlänningar hade. Man kunde heller inte komma undan att staden haft två stora faser av utländsk närvaro, under 20- och 30-talen när mängder av flyktingar kom till Shanghai, först från Ryssland och sedan judar från Centraleuropa. Det krävdes inget visum för att gå i land i Shanghai och många stannade bara tills andra världskriget var slut. Den andra fasen skulle vara ungefär 2000–2020.
Jag visste sedan gammalt att kineser inte delade intresset för den utländska historien i Shanghai. Det är dock knepigt att riva världsberömda hus som också fått en K-stämpel. När vi gick igenom stan fann jag dock att förnyelsen av bebyggelsen fortsatt. Massor av skykrapor hade tillkommit, massor av shoppinggallerior och det är svårt att minnas vilka hus som fanns där tidigare. Det märktes dock att det politiska systemet försökte trumfa in sina poänger. Tunnelbanestationen i Xintiandi som skapats av fastighetsbolaget Shui On i Hongkong har nu bytt namn till ”First session of CPC committe – Xintiandi district”. När man gick runt Xintiandi såg man massor av turister som bussats dit för att se på en lokal där CPC grundades, men det var ännu fler ung trendiga människor som satt på alla caféer och restauranger i Xintiandi. Det finns nog en del utländska lärare och unga entreprenörer men de kanske frekventerade enklare områden än Xintiandi. Vi såg dock inga utländska turister.
Att det är så få turister kanske även beror på att Kina blivit ett dyrt land att leva i. Som svensk tittar man kanske först på valutakursen och man kan notera att kronan sjönk drastiskt 2014 från 1:1 till 1:1,4 mot Renminbin. Sen låg den ganska stabilt fram till 2021 när kronan tog en ny smäll och gick ner till 1:1,5. Den andra aspekten är att priserna ökat drastiskt i Kina. Det enda priset som var på gammal nivå var tunnelbanan som tog 3 Renminbi. Jag hade kvar ett gammalt tunnelbanekort och glades över att det fortsatt fungerade efter alla år.
Ett måste i Shanghai är att göra ett besök på The Bund. Anita, Miguel, Joanna, Stella och jag åt på en ny restaurang i det som heter Södra Bund och som tidigare inte var så mycket exploaterat. Vi gick sedan norrut mot den delen av Bund som vi alla känner till. På vägen passerade vi en franska delen av The Bund, den som heter Zhongshan East road Section 2. Bland många nya lyxhus kunde jag inte låta bli att stanna till vid nr 9 som var det hus där svenska generalkonsulatet fanns 1939–55. Huset byggdes av det franska rederiet Messagerie Maritime och när jag var generalkonsul i Shanghai första gången på 90-talet besökte jag de gamla konsulatlokalerna på 7:e våningen som då inhyste ett skeppsbyggnadskontor. Under min andra tid som generalkonsul hade huset renoverats av någon okänslig kinesisk firma och var nu säte för Shanghais stadsarkiv. Nu var ingången tillbommad och vad som skall hända med huset vet jag inte. När det invigdes 1939 var det den modernaste och kanske den sista skyskrapan som skulle byggas i Shanghai fram till 1980-talet. Vi gick vidare till den del av The Bund som vi brukade besöka och på nr 5 tog vi hissen upp till 7:e våningen där restaurangen M on The Bund fanns, ett andningshål för alla utlänningar. Vi visste att ägarinnan sålt, men den restaurang som hade etablerat sig var gräsligt osmaklig och saknade all charm som M on the Bund hade. Ett gäng kineser stod i ett hörn och ganbeiade (”råsöp”) runt ett bord.
Det var lite bättre på 3 on the Bund där fina restauranger som Jean George och Mercato hade överlevt. På den översta våningen fanns liksom förr en takbar med vidunderlig utsikt men knappast någon känsla. Min känsla var att denna del av staden inte kan leva upp till sitt internationella rykte när utlänningarna lämnat och vi såg verkligen få utlänningar varhelst vi tittade i Shanghai. Jag kunde inte låta bli att tänka på Herbert Gustavsson som var konsul 1950–53 och med egna ögon från konsulatets fönster såg många tragiska fall när kinesiska affärsmän på The Bund begick självmord genom att hoppa från skyskraporna.
Ett annat vattenhål som jag ofta besökta var bokhandeln Garden Books som hade en stor samling böcker om Shanghai och Kina och där jag även sålde mina böcker. Den ägare jag kände lyckades hålla sin butik utanför övervakningssystemet. Nu hade han lämnat över bokhandeln till en ung kvinna och även om man hade en rikhaltig litteratur på både engelska, franska och tyska, så var det mest klassiker och den typ av standardböcker man hittar i andra affärer. De gav mig möjlighet att fortsätta sälja böcker på villkor att jag gjorde ett ”book event” vilket jag accepterade.
Hur många svenskar finns kvar i dagens Shanghai. När vi räknade för drygt 10 år sedan var det 3000. Idag är det kanske ett par hundra. Ingen vet dock hur många, då många har kvar sin registrering men avvaktar med att återvända till Kina innan man ser hur politiken och Covidläget utvecklas. De som lämnade först var barnfamiljer, sedan par där båda var ickekineser och sedan studenter.
Jag noterade att medellängden ökat och många kineser var längre än jag. När jag handlade i varuhus fick jag leta efter kläder som var i storlek M eller S. Tidigare var det alltid XL som passade mig.
Covid ja, det har vi närmast glömt i Europa men i Kina rasar covidinfektionerna och de flesta man träffar har varit sjuka en eller två gånger sedan lock down upphörde i februari i år. Det verkar som om Shanghai fått en hastig flockimmunitet av en lite svagare version av covid men i maj-juni kom det en andra infektionsvåg som nu i mitten av juni verkar ebba ut. Jag tog en 6:e spruta i Sverige alldeles före avresan och har förmodligen klarat mig trots att jag till skillnad från de flesta kineser inte orkade bära ansiktsmask.
Politiken är en andra frågan som lång tungt i luften. Så tungt att ingen egentligen vågade prata om den. Den massiva statliga propagandan tiger numera om Ukrainakriget och Rysslands problem, all energi riktas mot USA och att kväva Taiwan. Kineser orkar inte ta reda på fakta och gör som vi lärt oss att man gör i Ryssland, behandlar frågorna med apati och ointresse. Jag hade inte förut förstått hur effektiv propagandan är men när det gäller att hålla utländska media borta så har man hjälp av det totala kontrollsystemet. Många kineser har fått det bättre och det enda pyrande missnöje jag kände av var unga välutbildade som har svårt att få jobb.
1984 har nu kommit
Tankarna gick ofta till George Orwells 1984. Den totala kontrollen över människorna har nu satts i system och modern datateknik gör det möjligt att övervaka medborgarna. Det finns nästan ingen av Orwells nydanande uttryck som inte är tillämpbar på det nya Kina. Några trodde kanske att ansiktsigenkänningssystemen skulle fallera när alla började bära ansiktsmask men det finns tillräckligt med punkter kring ögonen för att systemet skall fungera med 100% exakthet.
En annan berättelse i 1984 som jag funderade på är samhällets behov av enkla människor som sköter alldagliga sysslor som städning av gatorna. Jag såg överallt dessa enkla människor i Shanghai och jag kände att de inte fått högre levnadsstandard. Det innebär att klassklyftorna har ökat dramatiskt, för det är helt uppenbart att de rika blivit rikare. En promenad på Shanghais gator ger klara besked att bilparken nu gått från modern till supermodern.
I 1984 är huvudpersonen Winston Smith en desillusionerad tjänsteman i Sanningsministeriet, Minisann. Jag träffade inga desillusionerade kineser men svenskar som är väl förtrogna med samhället berättade att många gett upp hoppet om att friheten skall komma tillbaka. Den unga generationen har som bekant en besvärande arbetslöshet att se fram emot.
Jag får ibland frågor hur vi utlänningar som verkade i Kina kunde vara så naiva att vi trodde att man genom utbyte genom handel och kultur kunde förändra Kina i riktning mot ett mer öppet och demokratiskt samhälle. Jag har inget riktigt bra svar att ge mer än att detta fungerat i en rad andra länder, inte minst konfucianska samhällen i Kinas närhet som Sydkorea och Taiwan. Man kan väl också hävda att det lyckades i hög grad i Hongkong tills fastlanskina tog till våld. I Kina fungerade det dock inte och vi står inför ett stort problem.
Sista kvällen med gänget
En stor upplevelse var att vara med i en diskussion med ett dussintal svenska affärsmän i chefsställning. Några kände jag sedan tidigare, några kände jag till vid namn men flera var helt nya bekantskaper. Efter en sedvanlig inledning av diskussionen kom samtalet i gång och jag drog slutsatsen att de alla vill lämna Shanghai. Om deras företag i Sverige hittar någon ny att skicka ut är svårt att säga. Bitterheten riktades bland annat mot att alla som bodde i Shanghai fick gå igenom en brutal prövning under sista fasen av Covidkrisen 2022. 2020 tyckte man det var en fördel att bo i Kina. 2021 var det fortfarande OK men 2022 blev även utlänningar hårdhänt hanterade av de allsmäktiga myndigheterna. Kanske får vi vänta tills nya generationer svenskar kommer för att ta upp positionerna som dessa svenska lämnar. Uppenbart är att Shanghai inte mer blir den internationella storstad det en gång (eller rättare sagt två gånger) var.