1847 har valts som startår för den svenska historien i Shanghai eftersom det svensk-norska handelsavtalet med Kina undertecknades det året, av förhandlaren C F Liljewalch för den svenske kungens räkning. Därmed öppnades möjlighet för att etablera konsulat i de fem fördragshamnarna Shanghai, Ningpo (Ningbo), Foochow (Fuzhou), Amoy (Xiamen) och Kanton (Guangzhou). Det blev ett generalkonsulat i Kanton efter några år (1951) som i sin tur utsåg en konsul i Shanghai. Utbytet av generalkonsulatet i Kanton blev dock magert så 1863 upphöjdes konsulatet i Shanghai till ett generalkonsulat med ansvar för hela Kina. Någon permanent svensk närvaro fanns inte vid den tiden utan de svenskar som fanns i staden var sjömän som av någon anledning befann sig i staden. I konsulatets papper dyker de ofta upp som sjukdomsfall där staten gått in och betalat sjukhusräkningen.
En hel del sjömän som stannade i Shanghai sökte anställning i International Settlement. Det hade bildats 1863 genom sammanslagning av de amerikanska och den brittiska bosättningarna och med stöd av andra länder. Sverige-Norges unionsflagga är en av de 12 flaggorna i settlementets fana. Det fanns svenskar i lotsväsendet, polisväsendet, brandkåren osv. och när det senare bildas ett postväsende fick några svenskar anställning där. Tullväsendet var ett särskilt kapital genom att kejsardömet lät utlänningar leda verksamheten. Där fanns flera svenskar anställda och där går det också går att ta reda på namn- och tidsuppgifter med stor exakthet.
Som näringsidkare var Nils Möller den förste svensken genom etablerandet av rederiet redan på 1870-talet. Konsulatet, som från början var honorärt, fick sin förste svenske anställde i Oscar Lagerheim som började som handläggare 1883 och blev sedan utnämnd till generalkonsul. Med sin bakgrund i en ämbetsmannafamilj (fadern var utrikesminister och själv hade han varit kammarherre i hovet) uppträdde han som en ansedd diplomat. De flesta av hans skrivelser gäller kriget mellan Kina och Frankrike i norra Vietnam där hans egen son stupade. Möjligen ledde denna tragedi till att han själv avled 1886, strax innan hans generalkonsulsdiplom anlände.
Efter Lagerheim var det norrmännens tur att ta ledningen för konsulatet och 1890-talet var i mångt och mycket norrmannen Carl Bocks årtionde, först som konsul och sedan som generalkonsul. Han balanserade mellan svenska och norska intressen och de problem han råkade ut för berodde på andra spänningar, såsom mellan konsulatet och de svenska missionärerna i Kinas inland. Han efterträddes 1900 av svensken Filip Hagberg och de följande åren dyker det upp notiser i svenska tidningar om att norrmännen är missnöjda med att Hagberg ensidigt gynnar svenska intressen. Det är rätt intressant att Norge 1905 vid sitt första regeringssammanträde utsåg 8 chefer för egna utlandsmyndigheter, 7 ambassadörer och generalkonsuln i Shanghai.
Första världskriget innebar en hel del förskjutningar i maktbalansen och befolkningsfördelningen i Shanghai. Den brittiska dominansen minskade, antalet japaner blev nu långt större än britterna och det börjad komma stora skaror ryssar som lämnat Ryssland efter oktoberrevolutionen. I Sverige hade lönerna stigit och Sverige var inte längre ett emigrant- och arbetskraftsexporterande land. Många svenskar kommer att arbeta i tullväsendet, ibland på högre nivåer, men eran med lotsar och poliser var över.
Det svenska exportfrämjandet hade tagit fart genom den oförtröttlige envoyén Gustaf Wallenberg, som först i Sverige var med och startade det Svenska Ostasiatiska Kompaniet som sände fartyg till Shanghai och Japan flera gånger per år och sedan var svensk envoyé (idag motsvarande ambassadör) i Japan och Kina 1911-1919. Några företag etablerade sig i Shanghai, de viktigaste kom att bli Ekmans, SKF och något senare Svenska Tändsticksbolaget. En svensk förening bildades 1919 och missionsverksamheten på olika platser i Kinas inland var så omfattande att en svensk skola för missionärsbarnen fanns på 1920-talet.
Under tiden 1911-41 skrev 800 familjer in sig i konsulatets matrikel. Med skiftande familjestorlek är det svårt att ange hur många svenskar som fanns vid varje tidpunkt men det totala antalet bör bli ca 3000. Några svenskar var gifta med utländska kvinnor (oftast engelskor) men det fanns också svenska kvinnor gifta med utlänningar och de fick enligt tidens regler fick avsäga sig sina svenska medborgarskap.
1920-talet och 30-talet anses ofta vara Shanghais guldålder och det gick sällan nöd på svenskarna i Shanghai, även om det fanns en latent oro och många perioder med krigsliknande förhållanden. Generalstrejkerna 1925-27 riktade sig i mångt och mycket mot utländska industriföretag (STAB hade dock inte kommit igång med sin fabrik), Japans första invasion av Shanghai 1931-32 satt skräck i många och det andra sino-japanska kriget som började i augusti 1937 blev inledningen på en nedgång för Shanghai som egentligen inte kom att vändas på flera decennier.
Man kan i Shanghai knappast finna någon större byggnad som färdigställt åren efter 1939. På The Bund var de sista Bank of China (1937) och Messagerie Maritimes på den franska delen av The Bund, det hus där generalkonsulatet flyttade in 1939.
Efterkrigstiden brukar uppfattas som tiden från sommaren 1945 till kommunisternas utropande av Folkrepubliken Kina i oktober 1949. I Shanghai blev tiden något kortare eftersom KMT-regeringen inte återvände till Nanjing förrän sommaren 1946 och var tvungen att evakuera Nanjing i april 1949. I maj 1949 intog Folkets Befrielsearmé Shanghai. Vi har gott om svenska vittnesmål från denna tid och även från de följande åren eftersom Sveriges konsulat fanns på plats fram till 1956.
Efter 1956 är det en lång paus tills storföretagen börjar komma tillbaka i början av 1990-talet. Ofta har de först etablerat ett kontor i Peking runt 1990 och sedan öppnas en filial i Shanghai 1993-95. 1996 återöppnades generalkonsulatet, efter en dramatisk tävlan bland de nordiska länderna att bli först (Danmark) och i alla fall inte sist (det blev Norge). Perioden från 1996 framåt kännetecknades av ett ständigt inflöde av svenska företag och en snabbt växande svenskkoloni som i staden Shanghai vid årsskiftet 2012/13 uppgick till 1800 registrerade bosatta. Till det kommer studenter och en del personer som stannar på turistvisum.
När slutpunkten sätts för denna historieskrivning i april 2012 fanns nästan allt som en väletablerad affärskoloni kan önska sig. Alla fyra stora svenska affärsbanker var etablerade, två advokatbyråer, Generalkonsulat, Exportråd och handelskammare, en svensk kyrkoförening, svenskundervisning för svenska barn på tre internationella skolor och undervisning i svenska för kinesiska studenter på både SISU och Fudan. Det enda som saknades var en flyglinje till Sverige, men det blev kompenserat av att SAS öppnade en linje till Köpenhamn våren 2012. Samtidigt (åter)öppnades en direkt fartygslinje till Göteborg av ett internationellt konsortium. Det finns även en svensk förening www.swedishclubsha.se och ser man på dess foton ser man att det nu finns långt över 100 barn i Shanghai, något som knappast någon hållit för troligt 10 år tidigare.
English summary
This is the story of the Swedish Community in Shanghai. The book has an English summary and one chapter is also translated into Chinese; the chapter containing Acting Consul-General Malte Pripp’s memories of his years in Shanghai 1941-1945. The book is mainly based on research in the state archives where all correspondence from the consulate-general is kept. The letters and reports sent home by the consul-generals to the foreign ministry are usually very frank. One can guess that the authors never thought that they could be made public and spread by electronic media a century later.
The documents sent and to and copies of the letters sent from the consulate-general are kept at the branch of the National Archives (Riksarkivet) at Arninge, Täby, northeast of Stockholm. The documents belonging to the Foreign Ministry, including original letters from the consulate-general are kept in the main office of the National Archives at Kungsholmen, Stockholm. Some documents also originate from the Shanghai Municipal Archives (located in the old Messagerie Maritimes building where incidentally the consulate was located 1939-56). Another source in Shanghai is the Zi-Ka-Wei Library belonging to Shanghai Municipal Library where all books in foreign languages are kept as well as all issues of North China Daily News and China Daily Herald (issued in Beijing).
The internet is an invaluable source of material. By browsing www.virtualshanghai.net you get photos from all corners and ages of Shanghai. If you google Shanghai + name of a Swedish person who lived in Shanghai long ago it is probable that you are directed to www.runeberg.org where digitalized copies of Swedish regional newspapers are stored. These regional newspapers were usually the only newspapers read by the local people so it is rather normal that articles about wars in foreign countries are mixed with advertisement for some commodity in a local store. The international articles were usually written by news agencies so they were objective in tone and rich in content. If for example a sailor was maltreated by the consulate in Shanghai it is likely that an article on this appeared in the regional newspaper of his province.
For material from private Swedish sources, see the second book Bland direktörer och sjömän i det gamla Shanghai.